allt är villkorat
ett andetag fel
och du är på väg bort
dina rättigheter
väger tyngst
men vem formulerar mina?
är känslans djup
det som definierar
eller endast
förmågan att titta bort?
nej
jag går inte med på
att jämställas med alla andra
om det är så du ser det
så är det förbi
det är ju det
att jag inte vet
hur jag ska prata om er
jag vet knappt ens
hur frågorna
kan ställas
jag kan inte prata
om något jag inte vet
vad det är
och konturerna ändras
konstant
om framtiden kan jag inte säga
något mycket
alls
vilka är vi då
för varandra
jag står utanför
och tittar motvilligt in genom immiga glas
något där innanför rör sig
men jag vet inte vad det är jag ser
och hur det ska tydas
jag står utanför
Alla vänner ska behandlas lika
- det står i kontraktet
Jag har ingen särställning bland vänner
- så säger du
Men jag har inte samma relation
till mina vänner
som till dig
Så
om jag jag är en vän
för dig
med samma status som dina andra vänner
behandla mig då som en sådan
och jag kommer behandla dig
så som jag behandlar mina vänner.
Jag hörde på nyheterna
att smärtan som uppstår
vid olycklig kärlek
När man blir lämnad
avvisad
eller sårad
av någon man älskar
Den smärtan går att mäta i hjärnan
Och precis som att det känns
och gör ont att bränna sig
och sensorerna skickar signaler till hjärnan
och talar om att det gör ont
att man blivit skadad
Kan skadan mätas
med tillgängliga metoder.
Well, tell me about it
säger jag.
Det är ju nytt nu
så sa du
du sa att nu är det
Det nya
…men…
Kan det bli nytt
igen
med all historia
som inte är glömd?
Och vad
är det som
kan kläs av
- den gamla dräkten
Går det,
och i så fall: hur?
Det är ju nytt nu…
det nya
kanske är en annan scen
en ny kuliss
Och kanske till och med
ett helt annat manus
och nya aktörer
i alla roller
Jag – kanske bara kan vara
det gamla
när natthimlen ljusnar
som aldrig var mörk
genom sorlet hör jag en röst
endast en
den var din
och den färdades fram
till mitt hjärta
igen
trollbunden hjälplös
står jag
andas knappt
väntar att det ska gå över
den puls som hamrar mitt huvud
och gör att jag ser dig
i skimrande töcken
och tror mig känna
ditt liv här nära intill
Men…?, tänker jag
Du ville ju inte ha min uppmärksamhet
du ville ju inte att något skulle synas
Så varför denna passiva ilska
när jag lämnade allt bakom mig?
söker jag upp
det som skär och ödelägger?
när jag lämnat
en vridande sorg
bakom mig
ersätter jag den med en ny…?
ingen tid att stanna upp
och se
vad det förflutna
åstadkommit
nya nålar in
nya snitt i hjärtat
i min tanke
som förgäves söker
att hitta
en samlande punkt
Jag behöver inte
den utdragna väntan
den ovissa
sega
skavande
känslan
under huden
igen
Det är varvet runt
bara
rollistan
aningen ändrad
samma historia
ändå
nån djävul
har ändrat
små detaljer
som lurar ögat
tills vi ser
att det är samma historia
igen
när varje utebliven beröring
skär som rakblad
i min förväntan
när rymden i en ögonkontakt
uteblir
när orden fattas
när ett nystan av trådar
under huden
kring kärnan
av vad jag längtar
tycks krympa
då
behöver jag dig
